Dagarna ser ut som alla andra dagar, jag är ledsen, arg, frustrerad och undrande,, jag tänker mycket på min lilla flicka och snart är d 4 månader sen min fina Tindra-aliah föddes och gick bort, det är så overkligt och jag vill vakna upp ur mardrömmen men de e ingen mardröm de är verklighet, försökt i 3 månader att vakna upp men vaknar till den bisarra verkligheten som ja ska leva med för resten av mitt liv. Kan berätta att ja ska till en ny psykolog imorgon, tycker det är lite jobbigt för det innebär att jag ska berätta allt från början, o efter alla de gng ja fått berätta helvetet jag gått o går igenom så känns de som ja stänger av mina känslor och berättar som d var ngt jag läst i tidningen..samtidigt blir ja berörd av de ja berättar men det känns som de inte är mig och mitt barn ja prata om, o så känns de inte när ja pratar med min familj el vänner. Och jag är osäker på om hon kan hjälpa mig, fattar nt hur för sanningen kommer ju alltid vara att jag förlorade Tindra-aliah ingen kan hjälpa mig i den frågan, hjälpen borde ja fått när ja var i vecka 14-17.1 då ja blödde så pass mycket att ja fick använda skydd, räknar jag så gick det 9 veckor från ja slutade blöda tills jag börja stört blöda och fick göra akut kejsarsnitt :( och 8 v från mitt rul,,, riktigt arg blir ja, dom lekte med mitt barns liv dom lekte med mitt. Fattar inte att Sverige inte skäms lurar gravida att de e ok att blöda efter vecka 12 och som hos andra ängla mammor att det är normal med avstannande rörelser i magen o det är det inte barn ska röra sig hela graviditeten,, Tittade på en blodtrycks tabell o först då insåg jag att de handlade om 30 enheter på mitt blodtryck innan jag också gick bort, även om detta var något ja fick reda på i akuten o på iva har det inte sjunkit in förens nu, men väldigt svårt att fatta att jag och Tindra verkligen gick igenom ngt sånt här extremt, kan inte fatta att detta är sant att detta ska vara en del av min livshistoria så jävla orättvist och inte känns det som om jag kommer få ett levande barn
