ja ni
Det var ett tag sen jag skrev men jag har inte glömt tindra eller hennes blogg, jag tycker bara det är svårt att skriva numera, jag vet inte hur jag ska förmedla mina känslor utan att ni läsare tycker jag tjatar.men jag saknar Tindra-aliah varje dag varje sekund, det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Inte en dag går utan att jag tittar upp i himlen och tänker på min dotter, på vad jag förlora, jag älskade varje dag med Tindra i magen de 30 timmar utanför min mage älskade jag min dotter på avstånd men gud vad jag älskade det barnet och vad jag älskar min ängel.jag är rasande förbannad på sjukvården och mödravården i malmö, det är dom som dödat min flicka, fatta att dom inte diagnostisera mig att dom inte hitta min previa placenta centralis och mitt intra uterine hematoma. Dom tog inte mina blödningar på allvar, i 3 veckor gick jag med binda och i 3 veckor gick jag med panik att jag skulle blöda ut tindra-aliah, ingen tog mina orosmoment på allvar. Min bm sa i telefon till mamma när hon ringde när vi kom hem,oh nä och så har louisa frågat o oroat sig just för detta, ja dör på detta ja om ni hade tagit mig på allvar så hade kanske tindra varit i livet, jag lever väldigt mkt i död och katastrof tänk och det kanske inte är så konstigt. Igår när jag såg bilderna på nyheterna angående Turkiet så kom alla mina känslor tillbaka, den paniken den ångesten allt blod, stressen, och lilla pojken som hoppa in i ambulansen på minde om elias när han hoppa in i ambulansen med panik i sina ögon, och med sin lilla sean i famnen ; ( jag gråter varje gång jag tänker på vad jag elias och tindra-aliah fått gå igenom..tycker så fruktansvärt synd om elias och mig och tindra.jag tycker synd om tindra för det var min lilla älskling som hade det svårast och som dessutom fick lämna jordelivet och sin mamma hon blev av med sin mamma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att egyptierna var vid min dotters sida när det var dags jag vill inte att dom låtit min dotter dö själv :( ♥ usch så ont det gör, jag förlorade kontrollen den 3/2-2013 kl 17.23 och har inte ett skit att säga jag måste leva vidare, jag måste leva med att jag har en dotter men inte i livet och hur jävla rättvist är det? Jag vill inte ens gå i mina egna skor, och jag fattar inte att jag lever, jag fattar inte att det är 5 månader om bara några dagar :( jag hade kunnat ha en 5 månaders Tindra hos mig som ändå bara hade varit som en 2 månaders bebis, men gud valde att göra mig till en sörjande mamma för resten av mitt liv
