vad säger jag i dag

Idag säger jag så här,, igår var jag med min väninna vi lämnade hennes cykel på service vi hämta min bok svarta vykort av Marcus Birro och tog en promenad ner till stan tog en glas mös lite och tog en liten shooping runda handla lite ansiktmasker och vår/sommar skor. efter shoopingen så promenera vi mot södervärn där vi skildes åt och jag åkte hem till syster.. Vi tog det lugnt handla hem lite mat, grilla lite kött hade sallad och lite ris till gott. Sen satt vi här och tog det lugnt, Jag grät lite när jag åkte bussen hem, fick ett sms av mamma som fick mig att tänka ännu mer på vilka som fått lämna mig, min hund först 25/7-2011 sen min pappa 31/7- 2012 sen min älskade dotter den 5/2-2013 (min stora systers födelsedag dessutom :( Livet är riktigt orättvisst varför? vem ska jag förlora nästa gång? Även om inget kan klå min dotters bortgång så vill ja inte förlora ngn mer familjemedlem på ett väldigt bra tag.. det var dom tankarna som fick mej att gråta. Läste första kapitlet av Marcus bok så mkt man känner med.. Hans kritik mot sjukhuset i Sverige deras bemötande i oro och faktiskt när det som inte får hända händer, så känner jag med. Det var ingen som tog mina blödningar i vecka 14-17 på allvar, ingen forska i min livmoder via ultraljud efter mitt intra uterine hemmatoma large dessutom som har funnits där från börja, inget som bara kommer sådär mitt i graviditeten och är också förklaringen till varför jag blödde dessa 3 veckor. Min previa placenta som borde ha upptäkts i vecka 18.1 när jag var på mitt obligatoriska ultraljud :(
ur svarta vykort*. "En kvinna grät i korridoren. En man suckade tungt någonstans. En sköterska i grönt kom och sade till den gråtandes kvinnan att gå ut. Vi skruvade på oss. I Sverige får man inte ens gråta i väntrum på sjukhus. Var får man gråta då?
Barnen är ändå dödens fiender. Glömska är dödens allierade. Jag vägrar glömma, kommer alltid minnas ignoransen, arrogansen, okunskapen, rädslan. Men jag klandrar ingen, beklagar bara. Världens mest upplysta land och vi vet inte hur vi ska hantera människor i sorg.
Döden har 2 skrynkliga fötter som aldrig fick chansen att lära sig att gå.
Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån. All sorg är allmängiltig. Det är därför jag envisas om att skriva om min. För jag är unik. Eller åtminstone lika unik som du."
Detta var lite av Marcus Birros bok och det känns som det var jag som skrev det, allt jag lagt upp här berör mej på ngt sätt. Jag känner igen mej förutom att jag förlorat 1 Marcus har förlorat 2 på väldigt kort tid dessutom, mitt hjärta blöder när jag läser för det låter som det var jag som skrev men med mkt mer erfarenhet av skrivandet.. Jag har alltid skrivit så länge jag kan minnas och skrivandet ger mej en del läkande, jag skriver jag läser och jag reflekterar över mina tankar när jag läser gråter ja och när jag gråter läker ja om inte för evigt så i alla fall för stunden ja kan fortsätta dagen timmen minuten efter jag gråtit. Jag förstår att min känsla om att det vrider sig i bröstkorgen har då med att göra att jag inte fått prata om min sorg eller Tindra-aliah högt med någon annan på ett tag! ja det första kapitlet i boken har fått mig att känna att det finns ändå någon som förstår hur svart allting är hur sorgligt det är att förlora sitt barn, även om det var för tidigt och inte fullgånget. Dessutom fick jag denna kommentaren av en gammal arbetskamrat inom restaurang, jag hörde om din sorg beklagar verkligen, men då var det inte meningen , det kommer fler tåg!! Hur fan kan man säga så? Jag födde en friska dotter via kejsarsnitt hon levde hon hade svårt att andas pga utvecklingen i hjärnan och andningen inte synkat samman så hon tog sig inte i respiratorn eller av medicinerna, Fatta att detta är mitt barn mitt barn jag drömt om mitt barn jag döpt. mitt barn har ett person nr, jag handlade kläder till henne, jag handlade hennes ligg/sittvagn o en bilstol för små så vi kunde åka med olika familjemedlemmar. mina drömmar gick i krasch den 5/2-2013 å du säger det går fler tåg!! Tack o lov träffar ja inte de personer som tycker så här längre tror jag verkligen hade gått under.
Idag ska jag o min syster till Tindra och pappa vi ska tända ljus hos de båda o jag är så glad att jag köpte de 22 gravljusen som stod kvar på hyllan 2 v senare har det inte kommit nya, nu vet ja att jag kan tända min dotter o fars ljus de gng i veckan ja e hos dom allt från 2-4 gng i veckan och jag mår bra av att vara där även m det e riktigt hårt att vara vid min dotters grav men jag får lite heling där.. Syster och jag ska ut och jogga och Power walka idag vill ju som sagt komma i gng och komma ner mina 4-6 kg jag har kvar så väger jag som på inskrivningen och tar vi sex har vi vikten jag brukar ha.. sen blir det mer Marcus Birro.. Tindra-aliah mamma älskar dig mamma saknar dig mamma längtar efter dig mamma vill vara med dig

Kommentera här: