8 månader
Idag blir min fina lilla tindra-aliah 8 månader, men inte här på jorden, inte med sin mamma som hon borde, min ängel är inte här, hon kommer aldrig mera hem, det e ngt jag har jätte svårt att ta in och jag vill inte ta in det, men vem vill det? Vem vill tänka på att ens barn är dött och aldrig kommer hem el tillbaka igen,att du aldrig mer kommer få se el höra ditt barn, aldrig mer hålla eller pussa el få ge ditt barn kärleken du har. dessa 8 månader har varit och är dom svåraste månaderna i mitt liv, , jag har aldrig känt sån smärta, jag har aldrig varit så här ledsen ångestfylld, arg o förvirrad. Mitt liv mina dagar är en total berg och dalbana, det går inte en dag då det inte spelas upp video frekvenser i mitt huvud från den 3-5-15 februari, både med bilder o med ljud, vissa dagar kommer allt andra dagar är det specifika videofrekvenser.. en del av dom är när första bloddroppen faller och hysterin choken ångesten jag drabbades av där, , kan se mig själv springandes fram och tillbaka på altanen o elias efter, jag kan se ambulans transporten, jag kan se dr när han står vid fotändan i akut rummet och höra han fråga mig"vad gör du här?" Jag kan se mig själv helt hysterisk frågandes va menar du frågar jag,specialist dr svara ja du borde vara hemma i Sverige och i sängen inte här, jag frågar vad menar du? Dr svarar, ja du har ett large intra uterine hematoma och previa placenta, jag frågar gråtandes helt förtvivlad o dömande vad fan gör jag här och menar du att detta är något som skulle upptäckas i sverige? Dr svarar, absolut det borde en dr studerande ha set så den som undersökt dig har inte gjort d bra, kan se mig själv liggandes på operations bordet se hur jag vaknar o har ett stort hål i magen jag kan se hur jag kämpar för att hålla ögonen öppna för att se vad dom gör med mitt barn, jag ser tindra i den gröna operations filten, en hel del mer o det mesta av alla dessa video frekvenser är med ljud jag hör alla röster Jag kommer i håg vad som har sagts.idag för 8 månader sen blev jag mamma och inte en aning om att mitt barn 2 dagar senare skulle bli en ängel, det finaste jag gjort haft o har togs ifrån mig. 8 månader har gått men allt sitter på näthinnan och i minnet som om de va igår det hände, och ibland känns det faktiskt som att det var igår det hände, men samtidigt har det gått 8 månader, känner jag att jag är långt ifrån bra långt ifrån hel, långt ifrån den människa jag en gng varit, min sorg har förändrats men gör lika ont är lika sorglig lika hemsk men den är inte mörk svart o rörig längre, den är ljus svart till mörk grå o saker o ting börjar falla på plats även om jag inte vill, jag lever inte livet så som jag en gng gjort jag har inte mkt livslust och jag vill inte att tiden ska gå för det innebär att jag kommer längre o längre i från min tindra. De flesta säger att jag ska leva livet för det hade tindra velat men jag känner ju inte för det för min mening i livet var att ta hand om tindra och ge min dotter det bästa livet man kan få, jag skulle ge henne allt jag själv inte fått o allt ja fått..o så får hon inte leva, det är så otroligt orättvist. Jag saknar dig tindra det går inte en minut utan att du är i mina tankar och i mitt hjärta vad jag än gör hur mkt ja än gör så e du alltid med i mina tankar, mamma saknar dig o mest av allt skulle jag vilja ha dig här..jag kommer aldrig förlåta mig själv för att min kropp gjorde så här.. odödlig kärlek har jag för dig tindra ingen kan ta min kärlek i från dig el mig
